Kungsgatan

Vi se den ena generationen efter den andra stiga fram på arenan likt en tjur, som vi veta kommer att bli dödad.” – François Mauriac

Romanen Kungsgatan som utkom 1935 var en nästan “förbjuden” bok, skriver Lennart Hjulström inför repetitionsstarten. “Jag mindes min tonårstid och boken som handlade om horor och gonorré och hur man ska hitta meningen med livet. Tanten på biblioteket tittade forskande på mig och jag rodnade när jag lämnade över lånekortet… Nu läser jag den på en tågresa genom Europa. Var jag än stiger av på min tågresa, med sinnet ännu kvar i romanen, tycker jag mig se unga män som bondsonen Adrian och flickor som den vackra statarjäntan Marta runt järnvägsstationerna och Ivar Los roman fylls med dofter, ljud, samtid och jag häpnar över rikdomen i boken.”

Efter boken av Ivar-Lo Johansson.

‍

Ur programmet:

Hö, Somrarna fyllda av hö. En uttjatad, evigt återkommande följetong av hö. Från att den första hässjan sätts upp i slutet av juni, tills den sista gulnade hötappen rakas ner från det nakna hässjevirket och körs in, någon gång framåt höstkanten. Och medan sommargästbarnen fladdrar förbi, leker, går vi – bonnungar, småbrukarungar – tjurigt bökande i hö, dag efter dag, vecka efter vecka, från morgon till kväll. Kastar sammanbitna blickar mot himlen, hoppas på regn. Ett avbrott, en tid av frihet, ansvarslöshet.

Slagregn, skyfall, helst månader i sträck, tänker vi, längtansfullt och skuldmedvetet. Syndafloder, som låter höet ruttna på backen. Och i en förlängning (som vi knappt ens vågar tänka oss) nödslakt eller utförsäljning av kor, kvigor, kalvar, av alla idisslare, och ett slutgiltigt inträde i frihetens rike – sommargästriket!

För oss framtår det hela som solklart. Jordbruk kommer man aldrig kunna försörja sig på. Och vem – med förnuftet i behåll – vill egentligen ens försöka? Hö och kor dagarna i ända, år in och år ut. Ett ständigt slitgöra som aldrig leder någonvart. Pengarna som aldrig räcker. Den där känslan både av skuld och vanmäktig ilska när enkronorna till något biobesök – som vi tjatat oss till – långsamt plockas upp ur den slitna plånbokens myntfack.

Medan sommargästungarna springer runt med ett till synes outtömligt förråd av fem- och tiokronorssedlar nedknycklade i fickorna. Men i ett annat ljus, med drygt ett halvt liv som perspektiv, rymmer bilden något mer. En känsla av autencitet. En känsla av att det fanns något där som gjorde livet mer verkligt, gav det en dimension av äkthet. Vi kan fortfarande känna det, som en ilning längs ryggraden, när vi passerar ett traktorsläp skakande hemåt genom skymningen med sin last av hö, stängselstolpar eller kraftfoder.

En känsla av att det är vi som borde ha suttit där, nervöst tummande på ratten, kisande upp mot himlen, tankarna på allt som måste hinnas med innan nästa lågtrycksbälte vandrar in. Det är där vi borde ha befunnit oss. Inlemmade i ett kretslopp av arbete, växande, liv, död. Slitnare kanske. Tröttare. Inte nödvändigtvis lyckligare. Men verkligare. - Åke Smedberg, författare

‍